Kryddgården
Att krydda maten för att få variation och göra maten lite roligare gjorde man redan på medeltiden. Tack vare handel kunde människorna i medeltidens Sverige, utöver sina hemodlade kryddor, även smaksätta sin mat med exotiska kryddor från Orienten. Peppar och kanel var populära importkryddor. Pepparn var så eftertraktad i Europa att ett kilo motsvarade priset på en ko.
Det finns olika källor som berättar för oss vad man använde för att smaksätta maten med. En inventarieförteckning från 1340 beskriver vilka kryddor som fanns vid Magnus Erikssons hov på Bohus fästning. Det var russin, kummin, olika sorters peppar, kanel, ingefära och muskotblomma. Humle, ris, peppar och saffran är varor som finns med i Marstrands privilegier från 1455.
Att använda stora mängder importerade kryddor signalerade välstånd och status. När heliga Birgittas far dog 1328 hölls ett ståtligt gravöl. Då användes bland annat fem kilo kummin, ett kilo ingefära, ett halvt kilo kanel, tre kilo peppar, sju hekto saffran och fyrtio kilo mandel.
Klostren var centra för all slags odling. Att man odlade kryddor för att göra maten godare framgår av heliga Birgittas föreskrifter för de klostersystrar och -bröder som bodde i Birgittaklostret i Vadstena. Den säger att maten i klostret enbart ska kryddas med örter de odlat själva, inte med importerade kryddor. Detta har säkert att göra med att det sammankopplades med lyxkonsumtion att använda stora mängder importerade kryddor.
Dock kunde man få fram ganska mycket variation med det man själv odlade. I makrofossilprover från S:t Olofs kloster i Skänninge har man identifierat ett antal kryddor som t e x dill, gurkört, mejram, vitsenap och timjan.
