Östanå kyrka
Lödöse museum har i samarbete med Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet och Bohusläns museum genomfört en arkeologisk forskningsundersökning av Östanå medeltida kyrka i Holms socken, Melleruds kommun. Enligt skriftliga källor övergavs kyrkan under 1500-talet men när den grundades var inte känt. Utgrävningen genomfördes i syfte att få mer kunskap om det medeltida Östanå och att utöka kunskapen om Dalslands medeltida kyrkohistoria. Frågeställningarna fokuserade på kyrkans kronologi, konstruktion och huruvida det fanns en tillhörande kyrkogård.
Holms socken i Dalsland är ett av landskapets mest fornlämningstäta områden. Åt öster begränsas området av Vänern och i dess centrala del bryts socknen av Holmsån som utgör en viktig vattenled genom landskapet. Öster om Holmsån finner vi tre stora gravfält bestående av gravhögar och stensättningar från järnåldern. I socknen finns också en undersökt järnålderboplats där man helt nyligen hittade delar av ett långhus. Med andra ord är det tydligt att människor bott i och brukat området under lång tid.
Under tidig medeltid hade Holms socken åtminstone två kyrkor: Holms kyrka och Östanå kapell. Den mest kända är Holms kyrka som enligt traditionen byggdes under tidigt 1200-tal. På kyrkogården har man hittat tidigkristna näverbegravningar som kan tyda på att det har funnits en ännu äldre kyrka och begravningsplats här. Den andra kyrkan, Östanå, är betydligt mer okänd men var troligen en sockenkyrka när den övergavs i mitten av 1500-talet.
I historiska källor har södra Dalsland både administrativt och kulturellt ofta förknippats med Västergötland. I Skänninge stadga från 1285 benämns folket väster om Vänern, alltså folket på Dal, för västgötar. Redan från 1100-talet ingick Dalsland i Skara stift, som också är Sveriges äldsta. Enligt en nedtecknad tradition fanns det under tidig medeltid kyrkliga förbindelser mellan Dalboslätten och Västergötland. Kyrkobesökare från Sundal och Nordal härader ska under en period tagit sig sjövägen till Skalunda kyrka vid Vänerns södra strand för att besöka mässan. Det var hit som de dalsländska kyrkbåtarna gick eftersom det inte fanns kyrkor på närmare håll. Efter att ett skepp med kyrkobesökare förliste valde man dock att bygga en egen kyrka vid Grinstad, som enligt legenden skulle vara Dalslands äldsta. Den nära förbindelsen mellan Dalboslättens kyrkor och Västergötlands styrks enligt sägnen också av att de västra kyrkdörrarna i Gösslunda och Skalunda kyrkor – i Kållands härad – fortfarande kallas för dalbodörrarna.
Sydöstra Dalsland har också förknippats med kommunikationer västerut mot Norge och norrut mot norra Dalsland och Värmland. Området kring nuvarande Mellerud har identifierats som del av pilgrimsleden vidare mot Edsleskog och därefter Sankt Olavs grav i Nidarosdomen i Trondheim. På så vis kan det södra, bördiga och lite mer tätbefolkade Dalsland ha knutits ihop med det skogiga och glesbefolkade norra Dalsland under medeltiden. Efter de arkeologiska undersökningarna av vallfartskyrkan i Edsleskog vet vi också att norra Dalsland verkligen hyste ett betydande pilgrimsmål under högmedeltiden.
Ett stort problem när det gäller just Dalslands kyrkohistoria är att vi idag har alldeles för lite kunskap om landskapets allra tidigaste kyrkor. När byggdes de tidigaste kyrkorna i landskapet? Hur såg de ut? Finns det tydliga regionala skillnader i kyrkobyggandet mellan södra och norra Dalsland?
Det var med utgångspunkt i dessa övergripande frågeställningar som forskningsundersökningarna företogs vid Östanå kyrka. Ruinen efter kyrkan var sedan tidigare känd utifrån uppgifter från både historisk och modernare tid. Att den övergavs på 1500-talets uppges i skriftliga källor och inte minst på den minnessten som restes vid ruinkullen 1927. Men när kyrkan uppfördes, hur den såg ut och vilka som använde den var okänt.
Vid undersökningen kunde de södra delarna av ruinen efter den medeltida kyrkobyggnaden lokaliseras och undersökas. Ruinen visade sig vara resterna av en romansk stenkyrka med rakslutet kor. Kyrkans uppskattade längd var cirka 11 meter och bredden 7–8 meter. Lämningen var svårt påverkad av ingrepp under historisk tid. Dessutom hade rötter från två stora träd rört om jordmassorna kring och delvis penetrerat murarna. Det var därför mycket svårt att skapa sig en tydlig bild av den medeltida stratigrafin.
En stor del av fyndmaterialet kan trots det dateras till medeltiden. I anslutning till kyrkan påträffades en medeltida kyrkogård, där mänskliga ben framkom både in situ och i omrörda jordlager. Kyrkans storlek och planform, i kombination med fyndmaterialet och kol 14-dateringar, indikerar att den byggdes under 1100-talet eller som senast under tidigt 1200-tal.
Undersökningen är en fortsättning på Edsleskogsprojektet som påbörjades 2019, som i sin tur är ett led i Lödöse museums långa tradition med fokus på Dalslands medeltid.
Klicka här för att läsa utgrävningsrapporten
