Sjukdom, bikt och bot
För människorna på medeltiden var sjukdom ofta ett straff för att man syndat. Bikt och botgöring var viktiga för den som blivit sjuk. Man satte också stort hopp till helgon och deras relikers kraft för att bli botade. I de så kallade mirakelberättelserna uppsöker man eller ber till ett särskilt helgon med förhoppning om att bli frisk.
Utöver vanliga virus och infektioner var de medeltida stadsborna drabbade av en mängd allvarliga sjukdomar som tuberkulos, spetälska. Digerdöden kom i omgångar ända fram till 1700-talet. Bristsjukdomar var mycket vanliga då man sällan åt färsk mat.
De helande växterna
I klostren fanns samlad kunskap för olika botemedel med utgångspunkt både från antikens Grekland, och mellanöstern, men också den traditionella folkmedicinen. Där odlade man också utländska och nordiska örter. En särskilt omhuldad växt i klosterträdgårdarna var kvannen, Angelican som man ansåg var ett säkert botemedel mot pesten.
Udda läkemedel
I Lödöse har man funnit en runristad sticka med en ramsa på ”tunt blod rinner”, om inskriften ska tolkas som magisk vet vi inte. Det kan vara en tidtagare på hur lång tid man hade tappat blod, till exempel att man läste ramsan tio gånger. På en annan sida av samma sticka står "Hagorm helgar". Något som tidigare tolkats som ett okänt mansnamn men nu har omtolkats av runologen Magnus Källström att betyda huggorm.
Huggormar användes även som spetälskemedicin, enligt den danske 1400-tals kaniken Christiern Pedersen kunde huggormskött bota den fruktade sjukdommen spetälska. Nedan följer receptet men vi rekomenderar inte att man provar detta hemma.
"Tag en huggorm som är på ett berg och hugg huvudet och stjärten av honom och kasta bort det. Lägg ormen i en gryta med lite salt och lägg på ett lock. Låt den förkolna och stöt till ett pulver och giv den sjuke dagligen att dricka med öl. Det hjälper mycket."
Med dagens moderna medicin är det nästan ofattbart att förstå hur utsatt medeltidsmänniskan var. En förkylning eller ett enkelt benbrott kunde leda till döden.
