Sjukdom, bikt och bot
För människorna på medeltiden var sjukdom ofta ett straff för att man syndat. Bikt och botgöring var viktiga för den som blivit sjuk. Man satte också stort hopp till helgon och deras relikers kraft för att bli botade. I de så kallade mirakelberättelserna uppsöker man eller ber till ett särskilt helgon med förhoppning om att bli frisk.
Utöver vanliga virus och infektioner var de medeltida stadsborna drabbade av en mängd allvarliga sjukdomar som tuberkulos, spetälska. Digerdöden kom i omgångar ända fram till 1700-talet. Bristsjukdomar var mycket vanliga då man sällan åt färsk mat.
De helande växterna
I klostren fanns samlad kunskap för olika botemedel med utgångspunkt både från antikens Grekland, och mellanöstern, men också den traditionella folkmedicinen. Där odlade man också utländska och nordiska örter. En särskilt omhuldad växt i klosterträdgårdarna var kvannen, Angelican som man ansåg var ett säkert botemedel mot pesten.
Åderlåtning
Utöver örter till sjukdomsbot företog man, från slutet av 1200-talet av läkare, en del kirurgiska ingrepp. Åderlåtningen var ett säkert sätt att jämna ut de olika vätskorna i kroppen.
I Lödöse har man funnit en runristad sticka med en ramsa på ”tunt blod rinner”, om inskriften ska tolkas som magisk vet vi inte. Det kan vara en tidtagare på hur lång tid man hade tappat blod, till exempel att man läste ramsan tio gånger.
Med dagens moderna medicin är det nästan ofattbart att förstå hur utsatt medeltidsmänniskan var. En förkylning eller ett enkelt benbrott kunde leda till döden.
