Pietro Querinis ödesdigra resa
I april 1431 lämnade den venetianske köpmannen Pietro Querini Kreta för att tillsammans med ett stort manskap föra en last med vin, kryddor, cypressträ och tyger till Flandern i dagens Belgien. Tyvärr hade ödet andra planer och det slutade med att han och hans män led skeppsbrott i Nordnorge.
Vem var Pietro Querini?
Pietro Querini levde i 1400-talets Venedig – en stad där adeln inte bara styrde utan också bedrev handel. Som medlem av den inflytelserika familjen Querini var han både adelsman och köpman. Han levde som en man i hans ställning brukade: Han var bildad, reste och gjorde affärer. Men det som skulle bli en handelsresa blev något helt annat. Så här beskriver Pietro Querini själv hur katastrofen tog sin början:
”10 nov bröts rorskamporna av rodret (som ju är tygel och betsel för skeppet). Det kändes som att jag stod vid galgen med repet runt …så nära var döden. Men jag tog mig samman så gott jag kunde och började med röst och gester trösta de livrädda sjömännen, som en kapten bör göra”.
På öppet hav
De befann sig nu på öppet hav cirka 700 mil utanför Irland, med inget annat än grov sjö omkring sig. Pietro började ransonera maten. Alla, inklusive Pietro, fick lika mycket. Några av sjömännen som var övertygade om att de skulle dö inom kort, drack sig berusade på det fina malvasiavinet som utgjorde deras last.
Pietro och hans närmaste män insåg att de skulle dö av svält och törst om de stannade kvar på fartyget, som nu saknade både roder och mast. Men de oroade sig för hur sjömännen skulle reagera på ordern att gå i livbåtarna i den grova sjön, berusade som de var. De vände sig med böner och tårar till jungfru Maria. Den 17 december gick de i livbåtarna utan protester, tjugoen i den lilla livbåten och fyrtiosju i den större. Två båtar utan mast på den stora ohyggliga havsytan.
De båda livbåtarna fick med sig varsin tunna vin, skeppsskorpor, skinka, pressad ingefära och citronsaft. När livbåten nästan kapsesjade i den hårda sjön, kastade de större delen av sin last, vin, mat, kläder och redskap. Pietro beskrev det med följande ord:
”… för att förlänga livet måste vi samtidigt göra oss av med det vi skulle leva av”.
Den 29 december tog vinet slut och några drack nu havsvatten för att släcka törsten. Andra drack sin egen urin. Då alla som drack havsvatten dog samma natt, ledde det till övertygelsen att det var klart bättre att dricka urin om valet stod mellan det och havsvatten.
Den 4 januari stötte Pietros båt på grund på en kal ö. De som orkade släpade sig i land och slickade i sig snö för att släcka törsten. Den mindre båten hade de för länge sedan förlorat kontakten med. De skulle aldrig få veta vad som hänt sina tjugoen skeppskamrater.
Brännande törst och gnagande hunger
Nu började en ny tillvaro på den kala och öde ön i Nordnorge. Av fyrtiosju man var ännu sexton i livet. När de inventerade förrådet av mat insåg de att de bara hade en säck med skorpsmulor blandat med råttlort, en skinka och en liten bit ost. De byggde två tält av årorna, ett segel och två kappor och högg upp den trasiga livbåten till ved. Efter några dagar fanns det enbart små musslor som växte på klipporna att äta. Männen led svårt av kölden, hungern och lössen som kryllade över deras magra kroppar.
Hopp om livet?
En dag hittade Pietros tjänare en fäbod på andra sidan ön när han gick för att samla musslor. De som orkade tog sig dit. Nu hade de ett hus som skyddade mot väder och vind.
Några dagar senare skedde något som Pietro beskrev som ett mirakel. En fiskare åtta mil inåt kusten, hade en son som i en syn såg Pietro och hans män. Han seglade dit ihop med sin far och såg då röken från fäboden.
En vandrare i världen
Fiskarbefolkningen som höra talas om männen ute på ön åkte dit med mängder av mat och tog med sig männen i sina båtar. Prästen i den lokala kyrkan kunde prata latin med Pietro, som berättade vad som hade hänt.
I fyra månader blev Pietros män omskötta av kvinnorna i fiskeläget tills de återvunnit sin styrka. Sedan började den långa resan hem. Först tog de sig över gränsen till Sverige och borgen Stegeborg, där deras landsman Zuan var slottsherre. De vandrade till fots då de inte hade pengar att skaffa hästar för. Pietro beskriver ödmjukheten han känner inför sin ovanliga situation:
” Att vara en vandrare i världen, är att bli ödmjuk till kropp och själ”.
Landsmannen Zuan på Stegeborg gav italienarna hästar och reste med dem till Vadstena där de ihop med en stor mängd internationella gäster sökte syndernas förlåtelse i Birgittakyrkan.
I Vadstena fick de höra att ett skepp som låg i hamnen i Lödöse skulle avsegla mot London några veckor senare. Alltså gav de sig av mot Lödöse i sällskap med Zuans son Maffio, som fungerade som guide. När de kom fram till Lödöse tillbringade de några angenäma dagar i Zuans fina hus. Några veckor senare delade männen upp sig på två båtar, en som gick mot London och en mot Rostock. Kanske var det ett visst mått av rädsla inblandat i beslutet att göra så. De ville gärna att någon i deras sällskap skulle ta sig hem och berätta för sina landsmän vad som skett.
Otaliga skepp med otaliga sjöfarare har genom århundradena gått i kvav. Det som gör Pietro speciell är att han och hans män skrev ner sin berättelse med stor känsla.
Nog känns det speciellt att Pietro Querini, venetiansk köpman och adelsman, vandrat på gatorna i Lödöse, lycklig i vetskapen att han snart skulle få komma hem.
Via Querinissima – från myt till historia
Lödöse museum har fått den stora äran att bli Honorary members av Via Querinissima. Läs mer om deras arbete här
Här kan du läsa om VGR:s arbete med Via Querinissima och de Europeiska kulturrutterna
Kommande programpunkter om Pietro Querini
Tidigare programpunkter:
