Magnus vs Magnus i ett bäver-battle
I kapitel 5 av Historia om de nordiska folken skriver Olaus Magnus om en hel del om bäverns liv och leverne. Men hur väl stämmer egentligen 1500-talets bäverfakta med det vi vet idag? Magnus Gelang är biolog på Göteborgs naturhistoriska museum och fick äran att utmana Olaus Magnus i ett bäver-battle.
På 1500-talet skrev Olaus Magnus boken Historia om de nordiska folken. Med boken ville han berätta om människorna i Norden, eller som det själv beskrivs i boken;
- deras olika förhållanden och villkor, plägseder och idrotter, samhällsskick och lefnadssätt, krig, byggnader och redskap, grufvor och bergverk, underbara ting samt om nästan alla djur, som lefva i Norden, och deras natur. Ett verk med mångahanda kunskap och belyst dels med utländska exempel, dels med afbildningar af inhemska ting, tillika i hög grad ägnadt att roa och underhålla, lämnande säkerligen i läsarens håg en stor förnöjelse. -
Olaus Magnus kunde dessutom titulera sig som mycket mer än bara författare. Bland annat var han präst, titulärärkebiskop för Uppsala katolska stift, kartograf, diplomat, humanist och etnolog. Han var däremot inte biolog, vilket däremot hans namne Magnus Gelang på Göteborgs naturhistoriska museum kan titulera sig.
Nu möts dessa två, för första gången, i ett BÄVER-BATTLE. Hur står sig egentligen Olaus Magnus medeltida bäverpåståenden mot biologen Magnus Gelangs nutida kunskap?
Magnus vs Magnus om bäverns förmåga att bita sig fast i ett mänskligt ben
Olaus Magnus skriver: Bäfvern har ytterst skarpa tänder, så att han skär af träden invid floderna liksom en rakkniv av stål; ja, om han bitit sig fast i någon del af en människas, vanligen då jägarens, kropp, släpper han icke taget förrän benen kratsat sönder.
Magnus Gelang bemöter: Att en bäver skulle bita tag i benet på en jägare är en parallell till samma myt kring grävling. Båda arter är djur man gärna passar sig noga för att inte bli biten av, även om de är fredliga djur. Hanterar du en levande bäver (eller grävling) så försvarar de sig såklart, och även om det inte krasar om våra större ben så gör det nog rejäl skada. Bävern har ju dessutom den imponerande förmågan att fälla stora träd med hjälp av framtänderna och ett kraftigt bett, så det är inte så underligt att myten har uppstått oavsett hur fredliga bävrarna är.
Magnus vs Magnus om huruvida bävern kastrerar sig själv när den känner sig hotad
Olaus Magnus skriver: …bäfvern snöper sig, för att ej, därest han fångas, blifva människor till gagn, synes icke vara med sanningen öfverensstämmande, hvad de nordiska länderna beträffar. Ty när han fångas af jägarna, har han städse pungstenarna kvarsittande större eller mindre allt efter djurets storlek; men de sitta tätt uppdragna och hänga fast vid ryggraden, så att de ej kunna tagas bort utan lifvets förlust.
Magnus Gelang bemöter: Testiklarna är kul, den myten var från början en berättelse, som blev en myt och sedan en metafor. Jag är lite oklar över metaforens parallell, men den syftade i att inte äta bäver om jag inte minns fel (eller kanske snarare inte dricka brännvin?) Bäver jagades ju nämligen framför allt för bävergäll som man kryddade brännvin.
Den ursprungliga berättelsen berättar att bävrar som jagades bet av sig testiklarna som en sista utväg för att inte bli dödad, och visade upp att de inte hade några testiklar kvar. Bäverns vetenskapliga namn Castor kommer från det latinska castrare som betyder snöpa eller gälla. Förr trodde man att bävergäll kom från testiklarna och att det var testiklarna man tog bävergäll från. Bävergäll är ett doftsekret från pungliknande hudveck på buken. Men de där hudvecken sitter ju inte fast i ryggraden, lika lite som att bäverns testiklar skulle göra det, utan det funkar precis som hos oss.
Jag tror testikelberättelsen är betydligt äldre än 1500-tal, typ 1100-ish…
Magnus vs Magnus om huruvida bävern använder en annan (och sämre) bäver som lastvagn för sitt timmer
Olaus Magnus skriver: I Norden finnas otaliga floder äfven som sådana träd, som bäst lämpa sig till virke för bäfrarnas hyddor, hvilka de bygga med underbar konst, hvarvid naturen själf är deras läromästare. De draga flockvis ut för att fälla timmer, som de afskära med tänderna och sedan på underligt sätt forsla till sina boplatser. De taga nämligen ut ur sin flock en, som är oduglig till arbete, trög, lat eller skröplig af ålderdom, helst dock en, som tillhört ett annat samhälle, men öfvergifvit sina kamrater, och lägga honom baklänges på marken med benen i vädret, så att kroppen tjänstgör som ett fordon. Mellan hans höfter och ben lägga de timret till rätta och släpa honom så till sina små boplatser, där de aflasta timret.
Magnus Gelang bemöter: Den här hade jag inte hört, och har ingen aning var den kommer ifrån. Jag försökte söka lite i litteratur och så vidare, men lyckas inte hitta något. Kanske om två bävrar hjälps åt med större grenar eller i nära anslutning till hyddan, så kanske detta kan missuppfattas så som myten berättar???
Senast uppdaterad: 2023-01-09 15:30
Har du en synpunkt eller fråga om webbsidan?
Dela gärna denna sida via:
