Häst eller anka? Litet fynd öppnar dörren till barnens medeltid
Den får plats i handflatan. Från ett håll ser den ut som ett hästhuvud med man och pannlugg. Från ett annat liknar den en anka. Först såg den ut som en enkel träbit – men kanske är det i själva verket en medeltida leksak som ger en ovanlig glimt av barnens värld.
Ibland gömmer museisamlingar överraskningar i det som först ser ganska vardagligt ut. Så var det med ett äldre fynd i Lödöse museums samlingar.
– Vid första anblick såg det ut som om det kunde vara ett handtag eller en bit av ett större föremål. Men ju mer vi tittade desto fler detaljer upptäckte vi. Där fanns ögon, näsborrar, en tydlig man med mittbena och en rakt avskuren pannlugg. Plötsligt började en liten personlighet titta fram ur träbiten, säger Ida Hilmér, museipedagog på Lödöse museum.
Det märkliga är att den dessutom kan ses på två sätt. Två leksaker i en, så att säga.
– Från ett håll liknar den ett hästhuvud, från ett annat mer ett ankhuvud.
Sällsynta spår efter barn
Barn lämnar sällan tydliga avtryck i det arkeologiska materialet. Man hittar hus, verktyg och vardagsföremål, men betydligt mer sällan sådant som berättar om lek och barndom.
– Det är det som gör sådana här fynd så roliga. Barn kan nästan försvinna ur historien, så när vi hittar något som kan ha tillhört deras värld blir det extra spännande, fortsätter Ida Hilmér.
I Lödöse har man haft tur. I samlingarna finns sedan tidigare bland annat en snurrtopp, en leksaksyxa och ett leksakssvärd.
– Den lilla hästen–ankan skulle kunna vara ännu ett sådant fynd.
Fick barn leka på medeltiden?
Det finns en seglivad bild av att barn under medeltiden bara sågs som små vuxna. Men verkligheten var mer komplicerad än så.
Många barn började tidigt hjälpa till hemma eller på gården. Ansvar kom tidigare än i dag och äldre barn förväntades delta i arbetet. Samtidigt betyder det inte att lek saknades.
– Även om vardagen såg annorlunda ut än i dag var barn fortfarande barn. Lek, nyfikenhet och fantasi försvinner inte bara för att man levde på medeltiden, säger Ida Hilmér.
Vem höll den i handen?
Man kan fantisera och spekulera i vem som tillverkade det tvehövdade träföremålet. Kanske var det en gåva från en förälder. Kanske något ett äldre syskon täljt fram. Eller kanske ett barn som själv satt och arbetade med träbiten.
– Det kan vi så klart aldrig veta. Men för flera hundra år sedan satt någon med den här lilla figuren i handen, och det är ganska fint att tänka på.