Den medeltida balladen: Små grodornas äldre släktingar
När vi dansar runt midsommarstången är det inte bara små grodor, rävar och musikanter som följer med i ringen. I våra midsommarlekar finns spår av äldre ringdanser, långdanser och danslekar som går tillbaka hela vägen till medeltiden.
För många är midsommardansen framför allt små grodor, rävar, musikanter och en ring runt stången. Men just ringen, sången och härmandet har äldre släktingar.
– Dansen runt majstången på midsommar och dansen runt julgranen har båda sin grund i medeltida dans. I våra nutida danslekar finns spår av både ringdans och långdans, säger Marie Schmidt, museipedagog på Lödöse museum.
Från hov till höga berg och djupa dalar
Under medeltiden var dans inte bara något man gjorde för att ha trevligt. Vid hoven var dans också ett sätt att visa status och tillhörighet. Den som kunde de senaste danserna visade att den rörde sig i rätt kretsar.
– Hade man råd att skaffa en dansmästare som kunde lära barnen de senaste danserna, då visade man att man tillhörde innegänget, fortsätter hon.
De höviska danserna kom till Norden via Norge och nådde senare det svenska hovet. För Lödöse finns dessutom en särskild koppling.
– Hertig Erik och den norska prinsessan Ingeborg gifte sig här år 1313. I bröllopspresent från brudens mor fick de en samling ballader översatta till svenska. Men danser stannar sällan där de börjar. Det som först hörde hemma i furstliga salar letade sig så småningom vidare ut i bredare lager av samhället.
När balladen också var dans
I dag är en ballad oftast något man lyssnar på. Under medeltiden kunde den också vara något man gjorde tillsammans, med sång, rörelse och omkväden som höll ihop gruppen.
– Ballad betyder dansa. Det är släkt med spanskans bailar, att dansa. Förr var balladen både berättelse, sång och dans.
Verserna drev handlingen framåt, medan omkvädet gav alla en plats i berättelsen. Marie Schmidt jämför de längsta balladerna med ett slags medeltida Netflix, alltså långa historier, upprepningar och cliffhangers.
– När man är mitt i berättelsen och undrar hur det ska gå, då får man inte veta det förrän man har sjungit refrängen, säger hon.
Medeltidens härmlekar lever kvar
När balladdansen tappade mark i Sverige omformades mycket av dansandet till danslekar. Där börjar midsommarens lekar kännas igen. Marie Schmidt pekar på flera välkända danslekar där kroppen gör det som sången berättar.
– Räven raskar över isen, Höga berg och djupa dalar och Vi äro musikanter hör till den typen av danslekar där man härmar något med kroppen. Den formen har mycket äldre rötter.
Under 1500-talet skrev dansmästare ner danser där deltagarna föreställde tvätterskor, hästar, munkar, krigare, fred, svartsjuka eller kärlek. Dans kunde alltså vara ett slags lekfull gestaltning där man klev in i en karaktär och blev någon annan för en stund.
– Det gör vi fortfarande. När barn och vuxna låtsas spela fiol, basfiol och flöjt runt midsommarstången är det inte bara trams. Det är en fortsättning på en mycket äldre idé, att dansen kan vara berättelse, rollspel och gemenskap på samma gång.
Gudstjänst, öl, gille och dans
På medeltiden dansade man ofta i samband med fest. Marie Schmidt beskriver helgonfesterna som en ordning där det kunde börja med gudstjänst och fortsätta med öl, gille och dans.
– Midsommar ligger i samma traditionella festlandskap. Dagen hör ihop med årets ljusaste tid, Johannes Döparens dag och föreställningar om fruktbarhet, natur och magi.
Senare har traditioner förändrats, försvunnit, blandats och kommit tillbaka i nya former. I dag tänker de flesta kanske mer på sill, färskpotatis och jordgubbar än på medeltida ballader. Men själva rörelsen runt stången, ringen av människor, sången och upprepningen har gamla rötter.
Därför känns det fortfarande bekant
Dansen har alltid varit social. Den visar vilka vi är tillsammans. Vid hovet kunde det handla om status, i balladerna kunde det handla om berättelser och minne. I danslekarna kunde det handla om att härma, leka och förstå världen med kroppen.
– Det fina med midsommardansen är att ingen behöver vara särskilt bra. Det räcker att följa med. Man tar någons hand, sjunger det man minns, gör fel på samma ställe som alla andra och skrattar vidare.