Skinnare - ett stinkande yrke
De kallades stinkare, men medeltidens skinnare gjorde ett viktigt om än illaluktande jobb. Att bereda hudar till smidigt och mjukt läder krävde god kännedom om olika metoder och ofta gick yrket i arv från far till son.
Garvare, eller skinnare som det kallades på medeltiden, är ett av världens äldsta yrken. Skinnarna kan också betraktas som de första konservatorerna eftersom de genom sitt arbete förvandlade hudar och skinn till hållbart läder. Idag garvas merparten av lädret som vi använder med krom som är både giftigt och cancerframkallande. På medeltiden var garvning med vatten och bark det vanligaste men även fettgarvning förekom. Skinnarna garvade inte bara hudar till läder utan även till päls. De garvade också fiskskinn.
Garverikar från 1100-talet
Processen att garva läder var smutsig och illaluktande och det var av den anledningen som skinnarna ofta kallades stinkare i de medeltida städerna. Ett fynd av ett garverikar har gjorts inne i de centrala delarna av Lödöse, daterat till 1100-talet. Man kan ju tänka sig att allt eftersom stadsbebyggelsen tätnade fick garveriverksamheten flytta längre och längre bort från centrum.
Päls och sämskskinn
Under senare delen av medeltiden delades skinnaryrket upp i flera specialiserade yrken, som till exempel buntmakare, som garvade skinn med pälsen kvar (körsnär), och sämskmakare som tillverkade mjukt fint skinn som kunde användas till handskar, byxor med mera. Man använde också sämskskinn för bandage.
Pungmakare och bältare
Från skinnaryrket utvecklades så småningom också andra yrken som bältare, handskmakare och pungmakare. Handskmallar har hittats i anslutning till garveriavfall i Lödöse.
