Trädgården
På medeltiden användes flera olika benämningar för vad vi idag skulle kalla ”trädgård”. I trädgården odlades frukt- och nötträd, i kålgården odlades grönsaker och i örtagården odlades medicinalväxter. Vidare fanns rosengårdar, gräsgårdar, kryddgårdar och humlegårdar.
Efterleden -gård betyder ett inhägnat område. Eftersom samma växt ofta kunde användas både som prydnad, mat, kryddning och medicin var det inte alltid självklart var man hittade vilken växt.
En trädgård i ett medeltida kloster var en härlig syn. Träden placerades i raka rader med cirka tio fots mellanrum för att ge ett estetiskt intryck. Ibland kunde man bygga spaljéer med klängväxter som rosor och murgröna mellan träden. Ofta var trädgården inhägnad av murar eller plank. I Vadstena kloster hade två särskilt utsedda nunnor hand om nyckeln till trädgården och de skulle se till att den var låst så att inga obehöriga kunde ta sig in. Den måste ha varit en makalös syn med bergamotträd, valnötsträd och mullbärsträd. Andra träd som var vanliga i medeltida trädgårdar var äpplen, päron, körsbär och krikon.
Det var inte bara klostren som hade trädgårdar. I städerna hade borgare och frälse ofta trädgårdar förutom kålgårdar. I Magnus Erikssons stadslag framgår att det var belagt med böter att stjäla frukt från någon annans fruktträd eller att förstöra träd genom att bryta av grenar.
Det fanns en stor kunskap i trädskötsel redan under tidig medeltid i Skandinavien. Abboten i danska Aebelsholts augustinerkloster skickade efter ympkvistar och frön till sin trädgård via bevarade brev.
