Bigården
Att hålla honungsbin är inget nytt påfund, tvärtom. Redan under stenåldern samlades honung in från vilda bin i en slags honungsjakt, där vilda bisamhällen bosatta i ihåliga trädstammar och klippskrevor plundrades. Denna form av honungsjakt fortsatte ända in på medeltiden.
Låt b(l)i min honung!
Att honung och bin var en viktig inkomstkälla under medeltiden kan utläsas från de strikta förhållningsregler för honungsjakt som finns nedskrivet i de då rådande landskapslagarna, bland annat Östgötalagens byggningabalk från 1200-talet. Man fick inte ta vildhonung från annans mark, utan markägare och bijägare kunde sluta avtal som gjorde upp hur stor del av skörden som markägaren skulle ha.
Honung
Man ville ha honung för att söta maten. Socker började användas flitigt först på 1600-1700-talet. Honung användes också i mediciner och till att göra mjöd, vilket såklart också var viktiga saker att hålla sig med under medeltiden.
Vax
När man förseglade brev så gjorde man det med sigill och bivax. Av bivaxet kunde man även göra salvor och ljus. Under medeltiden hade man stöpta eller gjutna vaxljus, med en veke av ängsull eller möjligtvis lin eller hampa. Ljus var särskilt viktigt för kyrkan, då man inte fick ha talgljus i kyrkan eftersom det var gjort av djurfett som tillkommit genom sexuell reproduktion. Bina ansågs som fisken, bara självuppstå.
Eftersom ljus användes vid alla kyrkliga ceremonier var kyrkan var en storkonsument. Man importerade även vax under senare medeltid, bland annat från Baltikum, eftersom den inhemska inte räckte till.
Den kyrkliga högtid som man både då och nu använde mest ljus till var Kyndelsmässodagen den 2 februari. Det är en festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Kyndelsmässodagen avslutar även jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. Det heter kyndelsmässodagen för att kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss, och man tände massor massor av ljus i hela kyrkan.
Odlingar
Både vildhonung och biodlingar var vanliga i södra Sverige under medeltiden. Odlingen kunde vara i stockar man hämtat hem från skogen med tillhörande bisamhälle, eller av halmkupor.
Det fanns både vildhonung och biodlingar i södra Sverige under medeltiden. Man kunde behöva slakta bina när man skulle skörda. Man tror att man dränkte bina eller bedövade dem med brinnande svavel och grävde ner dem i jorden. Ett annat sätt kunde vara att skatta bina. Då rökte man ut dem medan man tog honungen så kunde de flyga tillbaks sedan.
Intresset för att hålla bin minskade under 1800-talet. Dels sänktes priset på socker när sockerbruken kom till Sverige, dels minskade också antalet självhushållande jordbruk i takt med industrialiseringens framfart. Idag ökar intresset för biodling igen. Medvetenheten och kunskapen om bin och andra pollinatörer ökar varje dag. Det är bra, för utan dem finns det snart ingen mat. Och ingen mat - inget liv!
