Klostrens örtagårdar

Trädgårdsarbetet i klostren utfördes av lekbröder och leksystrar, som arbetade med de praktiska sysslorna. Ibland fanns det en anställd trädgårdsmästare, ofta en munk eller nunna som utbildat sig i trädgårdskonst på kontinenten.

Att hålla sig inom ramen

Det fanns strikta planer för hur klostrens örtagårdar skulle se ut. I centrum skapades en fyrkantig klostergård omgiven av ett staket. Många örtagårdar hade brunnar och spaljéer. Det var vanligt med upphöjda såbäddar. Dels för att de var lättare att rensa och skörda, dels för att regnvattnet lättare skulle rinna av.

Bäddarna fick ofta en ram av tegel, sten eller flätade grenar. Gångarna mellan dem var för det mesta belagda med sand eller grus. En såbädd skulle vara 2 alnar bred, dvs drygt en meter för att man utan svårighet skulle kunna nå över bädden när man planterade, rensade och skördade.

Ordning och reda

Det var viktigt att alla växterna hade namnskyltar så att man inte skulle blanda ihop dem. På klostren fanns särskilda utrymmen där man torkade och destillerade örterna för att sedan tillverka dekokter, salvor och plåster.

Sjukvårdens vagga

Sjuka, gamla och barn vårdades i en särskild sjukstuga, ”infirmarium”, där en örtkunnig munk eller nunna tog hand om dem. Detta var den första organiserade sjukvården i Norden. Det var extra viktigt att hålla rent i sjukstugan och därför odlades såpnejlika som avger ett renande lödder och som kunde användas som tvättmedel. Örten användes också i medicinskt syfte för sin slemlösande, laxerande och urindrivande effekt.

Senast uppdaterad: 2017-07-06 12:29